Idag fick jag en lektion i ridningens grunder: hur man sitter på hästryggen. Det var nog en av de mest givande ridlektioner jag nånsin fått, även om jag nästan bara stod och lyssnade och diskuterade väldigt länge, och sist och slutligen bara satt 5 minuter på hästryggen och skrittade två eller tre varv runt planen.

Men har man en bra lärare så kan en sådan lektion vara väldigt givande :) Och Dylan är utan tvekan den bästa ridlärare jag nånsin sett. Alla kanske inte skulle hålla med, eftersom hans stil att rida är lite annorlunda än vad de lär ut på ridskolor, men han har bra argument för allt han lär ut, och frågar man om någonting så kan han alltid ge en vettig förklaring om varför han lär ut som han gör.

Här skulle vara en fin bild om man inte skulle se att det är han som håller mig på plats :D

Jag kommer säkert att vara hans största beundrare resten av livet :D Inte bara för att han är en bra lärare, utan för att han räddade mina framtidsdrömmar, som höll på att crascha på grund av ryggproblem... Han kunde nämligen inte bara förklara vad som gått fel med min rygg, utan också berätta vad jag kan göra för att rätta till det :) Och jag som fått höra det senaste halvåret att jag aldrig kommer att kunna arbeta med hästar... SÅ 17 HELLER, JAG SKA NOG VISA ATT DET GÅR :D Tänk att lite hopp kan förändra ens inställning till livet så radikalt... jag kan känna hur inspirationen och livsglädjen kommer krypande tillbaka :D